Det är lustigt med tid. Ibland rinner den iväg och ibland går den overkligt sakta. Jag kommer aldrig slutas fascineras.
2007 har gått hur snabbt som helst. Jag vet inte riktigt vad som hände, helt plötsligt hade sommaren gått och det var höst igen. Det var nog att jag jobbade så mycket på våren och sommaren.
Samtidigt känns november väldigt långt borta. Saker som hände årets två sista månader kunde lika gärna hänt för ett halvår sen. Slutet av november var för bara fem veckor sedan och december försvann i ett ögonblick. Ofattbart.
Jag undrar om det blir så när man går in i en känslomässig kris, att man tappar tidsperspektivet. För när jag var mitt uppe i allt så kände jag verkligen att jag levde i nuet, det var det enda som var intressant. Ingen ork att vare sig tänka eller planera. Jag gav upp allt där ett tag, det enda viktiga var känslorna för stunden.
Tidsmässigt tunnelseénde. Det läskiga är att det inte är länge sen. Jag har fortfarande samma underliga tidsuppfattning. Förra veckans kryssning känns långt borta. Men blåmärkena på min kropp skvallrar, det har bara gått några dagar.
Hon var här och gästspelade en kort sväng. Men nu har hon lagt sig och Rosalita får inte komma fram på flera år. Förhoppningsvis inte förrens jag blir gammal och senil. Jag orkar verkligen inte med henne när jag hela tiden får stå till svars för hennes dumhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar