torsdag 31 januari 2008

Puh

Malte har lite problem med att äta ur sin skål. Han är bortskämd och vill helst att jag ska mata honom bit för bit. Nu har Björn kommit på ett sätt att lura den lilla mopsen. Om man lägger fem små matpluttar i ett led, som på en stig med några centimeters mellanrum går det bra. Då äter han sig fram till skålen och fortsätter sen. Han är lustig Malte.

För de flesta är Nalle Puh en gullig och snäll seriefigur, en kramgo Nalle. Inte för Malte. Malte tycker nämligen att Puh är det sexigaste i hela världen. När han ätit klart är det dags för att antasta Puh. Det är sjukt. Men jag kan inte ta bort hans favoritknull, hans stora kärlek, jag har inte hjärta till det. Nu är han klar och ligger och snuttar på Puhs ansikte, jag vet inte riktigt om det är gulligt eller perverst. Snart somnar han gott.

You can run but you can't hide

Emma och jag strävar troligtvis efter att komma närmre djuren. Vi är ganska omedvetna om denna strävan, men den visade sig svart på vitt när vi handlade reaskor. När vi ställde skorna på kassabänken gick det inte att undgå; jag köpte leopardpumps och emma fiskfjällsskor. Nu kompletterar vi varandra perfekt, jag kan springa jättesnabbt och Emma är en fena i vattnet.

Det är ingen idé att du flyr för vi kommer ifatt.

onsdag 30 januari 2008

Lycka = Lykke

Lykke Li spelade några låtar på Pet Sounds. Det var bra. Jag gillart, speciellt fint blev det med en spelning i en skivbutik. Jag kan knappt tänka mig en mer passande miljö än att spela där mitt bland all musik.

Min sjukt blyga musikgranne var så klart där. Men han såg mig inte. Han är nästan alltid ute på musikevenmang när jag är där. Men det är väll för han jobbar med Acceleratorfestivalen. Jag ska nog börja smyga på honom.

tisdag 29 januari 2008

Thundercats are go!


Fy fan för att bli med jättemage när man är sexton. Jag skulle inte ta det lika bra som Juno, inte någonstans. Det kändes skönt med en amerikansk film om tonårsgraviditet där inte föräldrarna blir hispiga och tycker att det är det värsta som kunde hända. Jag gillade verkligen föräldrarnas inställning och jag gillade Juno. Lite bättre blev filmen också självklart på grund av att både Michael Cera och Jason Bateman som spelar i geniala serien Arrested development var med.

Det är en highschoolfilm där ungdomarna inte blir reducerade till dumma idioter bara för att filmen råkar vara amerikansk. (ok, jag har fördomar om filmer från USA, men vem har inte det?) Juno är smart och rolig och Bleeker är så snäll, oskuldsfull och framförallt kär. Det är fint. Ett intressant inlägg om abort utan att bli moralkaka.

Karma Chameleon

Tina kom sent till boxen, passet var fullt. Efter lite prat kom vi fram till att en promenad var lösningen på vårat problem. Men då sitter det en liten ängel bredvid oss och hör vad vi säger. Hon vill inte gå själv på passet så Tina får hennes biljett.

För några veckor sen kom jag sent till ett Yogapass, det var fullt. Efter lite prat kom vi fram till att en promenad var lösningen på vårat problem. Tina gav då sin biljett till en annan eftersläntrare som blev tacksam.

Ser ni? Karma fungerar och jag har alltid tänkt att det är bull.

måndag 28 januari 2008

Ur led är tiden

Det har vuxit fram små gula blommor i den lilla rabatten som följer vårat hus. Än så länge är de bara knoppar. De kommer tidigt i år. De gula blommorna brukar dyka upp strax efter att snödropparna vuxit fram. Snödropparna brukar komma i mars.

söndag 27 januari 2008

"I love you too, but I'm gonna mace you in the face!"


Wes Andersons filmer tilltalar mig på ett alldeles speciellt sätt. Hur kaotiska de än må vara så finns det ett lugn i dem. Han radar upp vackra bilder, bygger fina miljöer. Jag tror att han lika mycket som jag tycker om att titta in i dockskåp. Det var bland det bästa jag visste med mitt dockskåp, att sitta och titta in genom fönstren, få se rummen utifrån "på riktigt". Jag får samma känsla i många av Andersons filmer. Han bygger upp kulliser och sveper med kameran utanför rummen, som alla sitter ihop. I Life aquatic är det en scen när Owen Wilson och Bill Murray diskuterar samtidigt som de klättrar uppåt i båten. Kameran följer dem utifrån. Det känns som en illustration ur Joe Kaufmans "Så funkar det"-böcker. Jag anar ibland samma sak i Darjeeling limited.

När eftertexterna börjar rulla spelas Champs-Élysées, jag blir nostalgisk och flyttas till högstadiets sommaravslutningar när franskaklasserna tvingades sjunga denna glada franska låt om en jäkla paradgata. Varje år.

This is who I am


Emma ville se en bild på nya färgen. Den ska bli brunare imorgon eftersom det finns vissa strimmor av blont kvar, dassigt tror jag det kallas. Hur som haver här är jag, för 15 minuter sen, med chokladmustasch och i en härlig Helgonpose.

Maria Maria Maria

Blondinen är död. Hon var tvungen att försvinna. Inte bara för att hennes väteperoxid gjorde att håret blev risigt och gick av utan också för hennes något tvivelaktiga moral.

Blonda Maria var visserligen en frisk fläkt i vintermörkret, men nu finns hon inte mer. Bruna Maria är tillbaka, klokare och lite mer eftertänksam. Det hoppas jag i alla fall.

Att färga håret är mer än att bara byta färg. Det står för förändring. I höstas var jag trött på mig själv, jag gjorde en ny Maria, en annan. Nu vill jag hitta tillbaka, jag är mörk igen. Mina släktingar skulle nog tycka att den ljusa är mer jag eftersom jag var ljus som barn, ända tills jag var fjorton faktiskt. Men Jag, den jag är nu skapades nog mest efter fjorton, eller kanske inte ändå.

En sak är säker och det är i alla fall att blonda Maria från i höstas, inte var Maria. I alla fall inte hela jag. Men det betyder samtidigt att mörka Maria aldrig kan vara hela jag.

lördag 26 januari 2008

Mr. Coffe

Den senaste tiden har jag återgått till en gammal ovana. Jag har börjat konsumera kaffe, alltså vanligt bryggkaffe. Jag vet inte hur och när det började. Kaffet kom smygande och nu dricker jag nästan en kopp varje dag och det känns inte så bra. Jag är van att säga "nej tack, jag dricker inte kaffe."

Det har inte med att jag börjat plugga igen, för det har jag bara gjort en vecka. Även om det är ett bra sätt att hålla sig vaken när man plöjer böcker. Undrar hur det började igen kaffekonsumtionen.

Men jag känner mig vuxen och mogen när jag går omkring med guldiga kaffepoletter i plånboken. Jag har gått på Södertörns skola i fem år ungefär och aldrig tidigare haft de där poletterna alla pratar om. Nu har jag tagit steget och är en i gänget.

fredag 25 januari 2008

blood in blood out


Aldrig tidigare har jag skådat en musikal med så mycket blod. Det rann överallt, blodet tog aldrig slut. Vassa knivblad, nakna halsar och blod. Jag tycker om musikaler, jag älskar musikaler. Fick jag välja skulle mitt liv vara en musikal.

Pendelparanoia

I dag tog det en och en halv timma att åka från Flemmingsberg till Kristineberg. Det är dagar som dessa jag blir tokig på SL. Det fungerar inte, deras system. Varför ska jag betala för något som inte fungerar?

Jag hade glömt hur det är att åka pendeltåg. Dessutom har folket på pendeltågsavstånd den senaste tiden hävdat att det inte är jobbigt med pendeltåg. Det går så bra och är inte så långt. Det går snabbt. Ursäkta mig, men ni är lögnare hela bunten.

Jag är tillbaka på Södertörn. Jag åker pendeltåg igen. Den här terminen hann jag åka tre felfria resor till allt kraschade på grund av ett elfel vid Stockholms central. Det är alltid något. Från och med nu tar jag bussen, om den går.

torsdag 24 januari 2008

Micke


Det är Mickes 30-årsdag i dag. Han är verkligen saknad och har lämnat ett overkligt tomrum efter sig. Men vi är många som har honom i våra hjärtan och det känns fint att kunna minnas tillsammans.

Grattis på födelsedagen.

Sälj dig

Det är inte konstigt att man lätt blir förvirrad i dagens samhälle när allt är bygger på att man ska köpa nya saker. I och för sig så har konsumtion och byteshandel alltid varit något centralt för människor, men någonstans har det gått fel och blivit helt galet. Att köpa saker är närmast något heligt i det kapitalistiska samhället. Om människorna inte handlar går börsen ner och vi hamnar i en ekonomisk kris. Därför pumpas det in miljaders miljarder i reklam och annat som ska få oss att tro att vi verkligen behöver en vägghängd platt tv, ett vitt leende eller varför inte en ny bil?

Jag dras lätt med i det här och hamnar ibland i köprus där jag tror att jag inte kan bli lycklig om jag inte köper den där klänningen, kameran eller vad det nu kan vara. Jag kan tänka på det i flera dagar. Ett tag trodde jag att jag skulle bli lycklig om jag köpte en bil. Jag hade spanat in en annons och räknade på vad det skulle kosta. Jag försökte motivera migsjälv till att jag behövde bilen. Men icke, mitt andra jag var obevekligt, det behövs verkligen ingen bil och jag kan gott lägga mina surt förvärvade pengar på något annat.

Det är så dumt, jag vill inte bli lurad av marknadskrafterna. Jag b e h ö v e r faktiskt inte en ny tv när jag har en fullt fungerande hemma. Men det är som sagt lätt att påverkas, för lätt.

Kanske är det dags att människor skaffade sig andra intressen än konsumtion. Det får mig nästan att kräkas när människor nämner shopping som intresse. Det är bevisligen bra rent nationalekonomiskt. Men varför jobba flera timmar om dagen bara för att slösa det på prylar man inte behöver. Dessutom rimmar all denna konsumtion illa med miljömedvetenheten. Vi har inte oändligt med resurser. Den modernistiska tanken om att allt går uppåt i oändlighet stämmer inte. Det är omöjligt, allt har ett slut och jorden behöver inte fler gallerior och onödiga saker. Jag lovar.

onsdag 23 januari 2008

Korvfest eller?

Emma och jag planerar vår födelsedagsfest. Som alltid har vi storslagna planer. Vi ska göra injudningskort med collage av våra huvuden, armar som rör sig. Skicka våra vänner på hemliga uppdrag. Vi vill styra allt precis som om de vore marionettdockor utan egen vilja. Men alla som känner oss vet hur det går. Det blir aldrig det där stora, istället blev det injudningskort med korv ...

tisdag 22 januari 2008

Den lilla leverflundran

Ett av mina favoritradioprogram är Christer i P3. I dag pratade de om djur och hur de kan förvåna en. Självklart hade skansenakvariets chef Jonas Ahlström också en röst med i programmet. Han dyker upp nästan överallt så fort de ska pratas om djur. Han är Sveriges djurexpert nummer ett. Jonas berättade om en liten liten mask som heter Lilla leverflundran och som verkligen kan konsten att påverka andra.

Först flyttar den lilla leverflundran in hos en snigel. Sen när den känner sig klar hos snigeln så fixar masken så att snigeln börjar producera sött och mumsigt saliv. Snigeln dreglar lite här och där och lilla leverflundran lägger sig strategiskt i en av salivpölarna och väntar. Plötsligt kommer en myra som är sugen på lite sött och äter upp saliven och utan att veta om det även den lilla Leverflundran.

Den lever gott i myran men tröttnar till slut, så klart. Nu får lilla leverflundran, hör och häpna, myran att gå och sätta sig längst ut på grässtrån på förmiddagarna. Bara på förmiddagarna för att sitta och vänta tills ett får kommer och äter gräset. Fåret råkar äta upp myran och leverflundran flyttar in hos fåret. Sen bor den där tills den fått nog och bajsas ut. Sen kommer en snigel och äter bajset och så där håller den på hela sommaren tills lilla leverflundran blivit gammal och dör.

Jag undrar hur den får myrorna att sätta sig längst ut på grässtråna på förmiddagarna, och varför bara förmiddagarna?

Yogi

Snöflingorna står nästan stilla i luften. Det är mysigt med snö i Stockholm, så länge jag har äran att sitta inomhus och dricka te. Annars är inte Stockholm speciellt anpassad för vinterväder, allt lamslås och det blir fullt av svart snö och slask.

Jag gick upp redan vid sex imorse och gav mig iväg till Friskis Skrapan för att gå på yoga med Tina. Det var mysigt, men jag är inte någon morgonmänniska. Mina ögon rann hela tiden och jag orkade inte göra så mycket. Helst hade jag legat stilla på yogamattan och sovit. Jag gillade inte heller yogainstruktören så mycket.

måndag 21 januari 2008

Interaktionism vs strukturalism

Tillbaka på Södertörn. Även om det bara är ett år sedan jag gick där har det hunnit hända mycket saker. Jag lyckades inte registrera mig idag, eftersom jag var tvungen att stå i olika köer på olika platser. Det är ingen brådska heller. Däremot lyckades jag få tillbaka mitt användarid. Jag beställde även ett nytt Söderskort eftersom jag kastat mitt gamla i tron om att jag aldrig behöver det igen. Men eftersom de inte gör något nytt kort innan jag registrerat mig så kommer det nog ta sin lilla tid ...

Det var väldigt roligt att träffa Jessie. Det är skönt att hon går i vår lilla klass, då känner jag mig inte helt borttappad. Jag har en vän som är lika förvirrad som jag.

Imorse var jag inte sugen på att börja läsa, en liten del av mig tyckte att jag kunde strunta i det. Men jag åkte bevisligen dit och när Beatrice började prata om Goffman, scener, interaktionism och sociala samspel, då kände jag mig hemma igen. Teorier och begrepp poppade upp i mitt huvud och jag blev så glad att jag var där. Etnologi är verkligen mitt ämne och det känns så bra att jag vet det.

Vi skulle skriva ner på en lapp om vi kom ihåg skillnaden mellan interaktionism och strukturalism. Först var jag nollställd, det är ändå två år sedan jag började på C-terminen. Men efter att jag och Jessie pratat så kände jag faktiskt att jag visste något om skillnaden. Det är härligt att tänka igen. Det kommer bli en bra och lärorik vår.

söndag 20 januari 2008

Spindelmopsen - en önskedröm

När jag hade tagit på honom den stod han alldeles stel och tittade på mig med sina sorgsna bruna ögon. Han försökte gå framåt men den satt för tajt. Då kände jag mig elak och tog genast av Malte spindelmannendräkten. Den var för liten och inget jag gör kan ändra på det. Så synd, så synd.

Silvia


Dagens kändis är Silviaimitatören Christin Meltzer.

Hon stod i en korsning på götgatan med barnvagn.

CC:9

Alkoholen

Igår var jag på Festivalen på Tantogården. Det var ett väldigt bra lördagsnöje med trevliga människor och bra musik. Dessutom höll jag mig nykter, vilket var skönt. Känns bra att träffa detta gäng och inte vara helt hejkon bejkon, som jag brukar vara.

När klockan närmade sig halv elva stod jag i toakön och helt plötsligt slog det mig vad fulla alla människor var. Alla gick runt med glasartade blickar och jag kunde inte förstå hur alla blivit så himla fulla. Men sen kom jag på att det inte var alla som var knökfulla utan att det var jag som lade märke till det eftersom jag var nykter. Människorna brukar alltid vara så här. Jag skulle verkligen inte vilja jobba på krogen.

lördag 19 januari 2008

Profesora


Dagens kändis är .... Miss Universum alias Profesora alias Catti Brandelius.

Grattis Catti att du blev sedd av mig när du skulle träna på Friskis alldeles när jag var klar och gick där ifrån.

CC:8

Prinsesspåverkan


Björn skulle springa med Mattias och deras vän, vi kan kalla honom fredde i torsdags. Men Fredde var sen och kunde inte komma från jobbet i tid. Fredde jobbar på slottet. Björn ledsnade och sprang i förväg.

Fredde: du var inte med i torsdags
kain: nejför att vissa personer inte kan passa tider
Fredde: jag kan det. vissa som ska åka till paris på fredags morgonen verkar dock inte förstå att det är kontorstider som gäller och inte dygnet runt jour
kain: men då skulle du sagt det från början. tusan
Fredde: men hur skulle jag kunna veta det? jag kan inte rå för att vissa prinsessor inte förstår att världen inte endast kretsar kring dem
kain: haha..så du menar att det är kronprinsessans fel att jag fick springa själv i torsdags?
Fredde: snarare hennes lillasyster ...

Kan det vara så att allas vår kära lillsessa Madeleine ägnar sig åt dödssynden hybris?

fredag 18 januari 2008

Rudebox road


Min forna pre-tonårsförälskelse Robbie Williams har det inte lätt alla gånger. Hans senaste platta Rudebox har inte sålt så bra som EMI hade räknat med. De har över en miljon skivor kvar i lager. Vad gör man med en miljon skivor som bara skräpar?

EMI kom på den briljanta idén att skänka alla Robbies osålda skivor till Kina där de ska bli asfaltsväg och gatbelysning. Helt fantastiskt. Hur det ska gå till vet jag inte och det kan inte bli en speciellt lång väg. Men tänk om de liksom gjuter in skivorna så att de blir en diskoväg mitt på landsbygden i Kina. Det vore väldigt roligt.

Why not smile?

Björn och jag åt på Malaysia i tisdags. De har nämligen vegokvällar på tisdagar och då kostar vegorätterna 95 kronor. Hur som haver så satt Mattias och hans vän Johan på restaurangen när vi kom dit. Det var roligt att springa på dem. Jag har bara träffat Johan en gång tidigare och då sa jag bara hej. Eller jag och Mattias höll varandra i händerna och sprang fram till honom och jag sa: "Hej Johan som jag hört så mycket om men aldrig träffat." Sen vände jag och Mattias oss och sprang där ifrån.

Nu pratade jag med honom på riktigt. Han hamnade på min goda sida på en gång då jag fick veta att han ägde en Festivuströja. Han hade även en fin mössa som det stod kompis på. Dessutom gav han mig en komplimang om att jag log så mycket. Han hade nämligen läst att människor från Västervik ler mest i hela landet och han kom att tänka på det när han såg mig.

torsdag 17 januari 2008

Vem e han?

Mopsen har lagt sitt tunga huvud på min fot. Han låtsas sova, men egentligen väntar han bara på min uppmärksamhet. Jag tror att han vill ha mat. Malte har nämligen klurat ut att han är svår att motstå om han lägger sitt huvud försiktigt någonstans på min kropp.

Aisha ringde mig i dag och frågade om jag hade tid och ses och fika. Sagt och gjort. Det var roligt, har nog inte träffat henne ordentligt och pratat på minst fyra år, minst. Hon flyttade till Västervik när vi gick i fyran eller femman och hon började i vår klass. Sen gick vi i samma klass till vi slutade gymnasiet.
Hon var precis som vanligt och pratade massor, men en sak som är annorlunda är att hon numera är träningsfreak. Det var hon inte för några år sedan. Hon söker till och med jobb som personlig instruktör. Hela min dag blev bra av att träffa henne.

Tina och jag tränade i dag. Skivstång på Friskis. Jag tror att jag talar för båda när jag säger att man skäms över att vara så svag. Jag befinner mig i den åldern då jag ska vara som starkast men det är långt från sanningen. Det fanns stunder då jag inte ville ha någon vikt på den där skivstången alls. Jag började fnissa när jag låg på rygg och förde skivstången uppåt eftersom den vinglade så mycket att jag trodde den skulle åka i golvet. Ingen stabilitet där inte, så märkte jag tydligt att min höger arm är starkare än vänster. En annan sak jag lade märke till som kom helt oväntat var att jag och Tina dagen till ära var trostvillingar. Hur stor är chansen?

Men frågan som jag och jag tror många med mig som åkte med tunnelbanetåget Pierre i dag vid tretiden undrar över är ändå: Vem är egentligen Aron Björkman och spelar han ishockey?

onsdag 16 januari 2008

Push my button

Ikväll så hörde var det ett tvprogram på tv4 som handlade om människor som vill åka till Afghanistan och göra rätt för sig. I det programmet var en norrlänning med och hans fru beskrev honom som väldigt mycket man, men att han var bra för han hade också kontakt med sin "kvinnliga sida". Han hade nämligen lätt för att visa känslor och kunde också gråta. Hon menade också att kvinnor tycker om män som har nära till sin kvinnliga sida. Men vad är en "kvinnlig sida"?

Satan i gatan vad irriterad jag blev. På bara en sekund avskydde jag henne på grund av hennes ord. Vad menar hon med det?! Springer alla kvinnor runt och är känsliga och gråter? Är det typiskt kvinnligt? Det finns inte mycket som gör mig mer irriterad än stereotypa könsroller och när folk uttrycker sig så klumpigt utan att ens förstå vad det är de verkligen säger kan jag kräkas. Bara för jag är tjej behöver jag inte vara mer känslig än en kille, eller är jag inte kvinnlig då? Eller är jag en tjej som har kontakt med min manliga sida? Vad är typiska manliga egenskaper? Man hör det sällan pratas som positivt om kvinnor som har kontakt med sin manliga sida. Precis som att det finns manliga och kvinnliga sidor. Jag blir tokig.

Hej vad heter du då?

Då är det klart. Nu heter jag också Etty, precis som min mor. Etty Maria Carolin Elisabeth, det är jag det.

tisdag 15 januari 2008

Farväl Harry


Nu är det slut, sista sidan i sista boken om Harry Potter är avklarad. Det känns konstigt och tomt. Jag tänker inte skriva så mycket här för jag vill inte avslöja något. Nu är det färdigt, finito. Jag har sträckläst boken. Varje gång jag gått hem ifrån har jag längtat efter att få komma hem och läsa. Jag har trott att jag befunnit mig i en film, men kommit på att det är min kära bok.

Det finns stunder då jag blivit så arg på Harry att jag varit tvungen att slå ihop boken och ta en paus på några minuter. Ibland är han så dum, ibland är de alla så dumma. Det finns stunder när jag förstått hur allt ligger till innan jag läst det och blivit ledsen. Det finns till och med tillfällen då jag läst och sen kommit på mig själv med att sitta med höger hand i en slags segergest.

Jag lever mig verkligen in i böckerna. De är underbara. Den första boken fick jag i tjugoårspresent av Ros-Marie och Birger. Nu fyller jag 27 om en och en halv månad så de har följt mig några år, böckerna om Harry Potter.

Ett av mina bästa Harry Potter minnen var när Daniel Boyacioglu hade marathonläsning av en av böckerna på Kulturhuset när den släpptes. Jag minns inte vilken bok det var. Det var mysigt, även om jag, Tina och Emma bara stannade några timmar. Daniel hade inte läst böckerna innan och fick kämpa med alla namn. Han orkade heller inte läsa alla sidor utan fick lite välbehövda pauser. Då läste hardcorefansen som övernattade i läsesalen och anställda på Kulturhuset.

Men riktigt slut är det inte, för nu ska jag läsa dem på engelska och se vad som skiljer böckerna åt. Och ja, om ni inte visste det innan så vet ni det nu: Jag är en nörd.

You can't handle the truth!

Som tur är hade jag Tina med mig på gatorna i dag för ni skulle inte tro mig om jag inte hade ett vittne. Jag är ju ändå en vardagslögnerska. Jag ljuger ofta och gärna, allt för att framstå som lite mer intressant och spännande än vad jag egentligen är. Det är inte heller bara er jag ljuger för utan även för mig själv. Måste jag välja mellan en rolig, händelserik lögn och en tråkig, grå sanning så väljer jag lögnen. Jag är ungefär som Herman Lindqvist.

I alla fall så kom det sig så att på Götgatan från Björns trädgård till Slussen så mötte vi inom loppet av några minuter både Kim Anderzons dotter skådespelaren Tintin och skådespelaren Michael Nyqvist. Jag blev så glad och utbrast att ingen kommer tro mig. (jag har ju fortfarande inte vågat plocka upp min kamera, dessutom går det ju så snabbt när man möter folk så där. Men jag ska jobba på det.)Men Tina sa att hon kan vittna om att jag faktiskt talar sanning.

Våra vägar skildes åt och vem ser jag då på tunnelbaneperrongen om inte genusprofessorn Tina Rosenberg. Denna kvinna som nu är som bortglömd men var en av sveriges mest hatade personer för några år sedan, bara på grund av FI ...

CC:7

Thats Britney's shameless

Nu ska jag erkänna för er mina vänner. Min skämslåt den senaste veckan och som jag blir glad av när jag hör är ingen mindre än Piece of me med den labila Britney Spears. Jag sjunger på den nästan hela tiden.

måndag 14 januari 2008

3, its a mädjick namber


Dagens kändis är inte bara en eller två personer utan hela tre. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, men eftersom en är min granne kan jag nog ordna en bild på honom snart.

Dagens kändiskavalkad inleddes på buss nummer 1 klockan halv tre. Vem satt där bak i bussen om inte kokainsnortande popnörden Fredrik Strage. Jag satte mig strategiskt snett mitt emot honom och låtsades läsa Harry Potter samtidigt som jag tjuvlyssnade på hans samtal med en vän om svarta converse.

En timma senare springer jag på min granne Jonas på busshållsplatsen vid Fridhemsplan. Jonas är just nu med i kanal fem på måndagar i tv-serien "Stridspiloterna". Han är en väldigt trevlig kille som kan allt. Han är stridspilot, kan sjunga, kör mc. Han är ungefär som Tom Cruise i Top gun. Fast trevlig.

När jag sen på kvällen är på väg upp för Zinkensdamms rulltrappa och då möter jag skådisen Jakob Eklund. Jo visst, jag ljuger inte. Jag gillar Jakob.

Tre livslevande kändisar på en dag. Inte illa!

CC: 4

Handen på tack

Det är en unik skara människor, nybörjarna på Lindy hopen. Det är väldigt underhållande att göra något där det blandas så mycket olika sorters människor. I början var det lite stelt, men jag tyckte att det flöt ganska bra i slutet. Ja, i alla fall när jag hade en bra förare. De gamla männen var såklart bäst, de kan de där och vågar lägga deras hand på min rygg och visa tydligt åt vilket håll jag ska. Det här kan verkligen bli hur kul som helst, jag längtar till på måndag när jag får snöra på mig mina fina rosa dansskor igen.

söndag 13 januari 2008

Stockholm i mitt hjärta

Malte och jag har gått i över två timmar. Över Västerbron runt på söder vid skinnarviksberget och alla fina hus. Genom gamla stan och Norr mälarstrand tillbaka. Vi har gått på gator jag knappt visste fanns och det var vackert. Jag har aldrig sett Mariahissen innan. Det finns så mycket av den här staden jag inte har sett än och jag har ändå bott här i ganska många år. Ibland kan jag känna mig klar med stan, men det är inte sant. Jag är inte färdig här, inte på långa vägar. I dag älskar jag Stockholm.

lördag 12 januari 2008

Hemma


Minnena anfaller när jag traskar på stadens gator. Jag och Malte tog en promenad genom stan, vi gick igenom hela centrum och det är så mycket som har hänt i Västervik. Det är inte min stad längre. Kanske inte så konstigt, det är ju sju och ett halvt år sedan jag flyttade här ifrån och även om jag tror att tiden står stilla här så är det självklart inte så.

Vi gick förbi Centrumgården och jag var tvungen att kika in genom dörren. Så många timmar jag av mitt liv jag tillbringat där inne. Det var nästan där jag blev jag på något sätt. Det var där jag hittade ett liv utanför laxgatan och skogshagaskolan. Det var där jag gjorde om mig själv under högstadiet. Det var där jag blev den jag är från att ha varit barn.

Västervik ligger alltid nära hjärtat. Det är hemma oavsett vart jag bor. Jag vet inte om jag kommer bo här igen, men det tror jag nog. Vart ska jag annars bo? Hit kommer jag och andas och hittar mig själv när jag är borttappad. Västervik på gott och ont. Jag kan varenda gata och överallt lurar det förflutna.

Mor ror

Ibland känner jag att jag är lite väl disträ och förvirrad för mitt eget bästa, jag har har försökt göra något åt det men det har inte gått så bra. Nu har jag dock fått klarhet i att det är genetiskt, jag har ärvt det av min mor.
Igår hade vi lite sen julklappsutdelning och mamma brukar skriva "God jul önskar Gunbritt och Jörgen" på Björns julklappar, men när hon skrev på ett av paketen måste hennes hjärna varit någon annanstans, troligtvis hos svenska kändiseliten på 80-talet. Hon hade istället för Gunbritt och Jörgen skrivit Göta kanal. När hon läste det började hon skratta och förstod inte alls varför det stod så ...

För några år sedan gav hon Björn två par stora runda örhängen i julklapp. Ett par svarta och ett par röda. Jag vet inte riktigt vad hon tänkte, för han har inte hål i öronen och även om han haft det så var de kanske lite väl feminina.

Hon slutar aldrig att överraska, samma dag som pappa fyllde 50 så stoppade hon handen i mixern. Gästerna fick mixerdelar i maten. Hon har även lyckats bränna foten på spisen, vilket inte är det enklaste. Men mamma hon kan, hon kan allt om hon bara vill.

fredag 11 januari 2008

Me, myself and I

Att prata med sig själv ses ofta som ett tecken på att man är lite kokkobello, vilket är dumt. Jag pratar ofta för mig själv och har gjort det så länge jag kan minnas. Ibland är det dialoger på hittepåtyska och ibland är det bara tankar som råkar komma högt eller problem som måste redas ut. Det är så vanligt förekommande att jag ofta inte vet om jag pratat eller tänkt en tanke när jag är ute och går.

Viktoria har ett minne av mig från gymnasiet där hon ser mig komma gående för mig själv med huvudet på sne, samtidigt så ser hon hur min mun rör sig massor.

Hur som helst är det skönt för mig att jag har skaffat hund, då tror folk att jag pratar med honom hela tiden. Ännu bättre är det att jag oftast har mitt headset i telefonen och lyssnar på radio. För när jag pratar då tror nog de flesta att jag talar med någon i telefon, åtminstonde tills de hör att det är jag som både frågar och svarar.

torsdag 10 januari 2008

Blonde

Jag läser Blonde av Carol Oates Joyce och jag blir inte riktigt klok på boken. Det är en roman om Norma Jean Baker alias Marilyn Monroe. Men som sagt, en roman. Det betyder ju att den är påhittad, den är inte sann alls. MEN den är lite sann, för namnen är ju sanna fast inte alla och hon bodde ju där i Hollywood. Hon spelade ju in Niagara på riktigt också. När jag läser tror jag att det är sant, en biografi. Sen får jag påminna mig att den inte är sann. Jag blir så konfunderad. Men jag tycker om den och jag tycker om hennes porträtt av Norma Jean. Jag känner med henne på ett sätt jag inte gjorde tidigare.

Appropå denna ljusa hårfärg; ikväll blekte jag mitt hår ännu en gång. Jag försökte verkligen bara få med utväxten men det är svårt. Jag har nu blekt håret en gång för mycket. Det beter sig som att jag haft hårborttagningsmedel i hela huvudet. När jag för handen genom håret går det av. Inte bra. Kanske måste klippa någon tuff frisyr, och jag som egentligen bara vill få mörkt långt hår igen. Blondiner har nämligen inte roligare, de har bara mer idioti.

Slarvmaja

Det finns vissa misstag jag aldrig lär mig av. Jag bara upprepar idiotin om och om igen. Det har med ett av mina karaktärsdrag att göra, karaktärsdraget slarv. Jag har alltid fått höra av lärare och uppfostrare att jag är slarvig: "Maria, du skulle kunna göra så mycket bättre, men du är slarvig." "Maria du gör så mycket onödiga slarvfel."

Jag har försökt råda bot på detta och visst har jag väll blivit bättre, men jag är fortfarande ganska slarvig när det kommer till mig själv och jag bär fortfarande huvudet under armen. Jag tappar bort saker hela tiden. Antalet VISA-kort, körkort, nycklar, vantar, mössor, plånböcker, sl-kort, halsdukar, strumpor, örhängen och mobiler som försvunnit under mystiska omständigheter är näst intill oändligt.

Nu har jag precis förstört en av mina finaste klänningar bara för att jag inte kollade tvättråden. Det är synd, för den var riktigt fin och jag har bara använt den två gånger. Den har visserligen blivit lite förstor så det kunde varit värre. Men ändå. När ska jag lära mig?! Den bistra sanningen är att jag det troligtvis aldrig kommer ske.

onsdag 9 januari 2008

Friskis is tha shit

Tillbaka i soffan efter en svettig timma som jag tillbringat med att kliva upp och ner på en bräda tillsammans med massor av andra människor. Jag stod bakom en tjej som måste ätit väldigt mycket ägg, för det kom äggfisar hela tiden.

Jag tycker inte riktigt om att se mig i en spegel när jag tränar. Tidigare visste jag inte att mitt ansikte blir likvitt under motionsövningar, jag hade gärna fortsatt leva i den okunskapen. Det är inte vackert alls, allt blod försvinner och ansiktet ser nästan grönt ut. Alla andra får rosiga ansikten och där står jag som en levande död och vevar med mina armar. Men jag kan inte vara fåfäng i träningslokalen så är det bara.

En av mina värsta sidor som jag tror att jag delar med ganska många är att jag är lat. Att fastna i soffan kväll efter kväll är inga problem för mig. För att råda bot på detta har jag avlagt ett nyårslöfte som innebär att jag inte ska strunta i att göra saker bara för att jag inte orkar. Latheten gör också såklart att jag drar mig från gå till Friskis i perioder. Då måste jag tvinga mig dit och självdiciplin är verkligen inte min starka sida. Men jag lyckas oftast hålla igång några månader när jag startat, om jag inte blir sjuk vill säga.

En intressant sak som jag lärt mig om mig själv när jag tränat en period är att jag mår väldigt dåligt om jag inte tränar. Jag blir orolig och får stresskänslor i magen. Hela livet kan kännas tungt och trist, så är det bara att hoppa runt lite till musik och sen är jag gladare igen.

Framtiden får utvisa hur mycket träning det blir i vår, men jag är jäkligt peppad och imorgon blir det premiär på skivstång. Nu ska kroppen jobba igen efter vintervilan. Det kommer nog gå bra, nu är jag ju motiverad till att bli stark så jag kan köra lite akrobatik sen när jag är bra på Lindy hop.

Student igen

Ögonen vill fortfarande blunda, men jag försöker hålla mig vaken och motstå frestelsen att krypa ner i den varma sängen. Sover jag bort förmiddagen blir det jobbigt inatt igen.

Jag kom med på etnologi D-kursen som går i vår på Södertörn. Känns bra att komma med då jag anmälde mig några dagar innan julafton. Nu blir jag alltså student igen om jag inte får något jobb.
Jag vet redan vad min uppsats ska handla om, antingen om tatueringar men där har jag inte kommit på någon frågeställning. Eller så skriver jag en uppsats om "Veganerna - Hotet som försvann." Man hör ju inte så mycket om millitanta veganer längre och vad beror det på? Fanns de överhuvudtaget?

Det kan bli intressant. Men helst vill jag ju såklart ha det där jobbet jag inte tänker skriva om.

tisdag 8 januari 2008

Dansa mig galen



Jag är sällan så glad som när jag dansar. Jag kan svänga mina lurviga ben i timtal, lycklig och hög på endorfiner. Leéndet försvinner inte från mitt ansikte och därför ska 2008 vara dansens år.

Mia och jag har ikväll varit på swingdansstudion Chicago. Det var Öppet hus där och man fick prova på Charleston singel, Lindy Hop, Charleston par och Balboa. Jag hade inte den blekaste om att Rockys efternamn också är en pardans, jag lär mig nya saker varje dag. Mia och jag stannade inte kvar hela kvällen på Chicago men vi provade både Charleston och Lindy hop. Det var underbart. Knökfullt med folk i alla åldrar och inga av människorna som var där och dansade kunde sluta le! Skulle alla människor dansa skulle det inte finnas krig.

Jag och Mia dansade efter vår bästa förmåga och vi anmälde oss även till en nybörjarkurs i Lindy hop. Så nu sex måndagar framöver kommer jag dansa Jitterbugg om kvällarna. Sen ska jag gå fortsättningskurser och i vår kanske jag kan dansa för er om ni ber snällt.

Mia och jag ska gå buggkurs sen också, så ska vi åka på dansbandskryssning i april och det kommer bara vara dans, dans och dans.

Briljant

En väldigt irriterande sak är när man kan en låt, eller rättare sagt man vet hur en liten del av den går, oftast är det refrängen som fastnat. Men man har inte den blekaste aning om vem som har gjort den eller vad sångjäkeln heter.
Därför borde alla datorer vara utrustade med en liten mikrofon och i den kan man sjunga det lilla man kan av sången. Då slänger sig datorn snabbt som attans ut på det världsomspännande datanätet och letar reda på några toner som matchar med den snutt jag sjungit och på min lilla skärm dyker det upp några alternativ på låtar som det kan vara. I framtiden! Vänta ni bara och se.

måndag 7 januari 2008

Alkisarna och jag

När jag flyttade till Stockholm så märkte jag ganska snabbt att jag har en stark dragningskraft som attraherear främst alkisar och bögar. Det är ju i och för sig trevligt att bli uppskattad av någon så jag klagar inte, absolut inte. Men det skulle vara trevligt att bli uppskattad lite mer hos min egentliga målgrupp.

Jag tycker det är trevligt att folk pratar med mig, men när alkisarna i Enköping började hälsa och känna igen mig istället för Björn, som bodde i staden, då kände jag att det hade gått lite för långt. De kunde sitta på andra sidan hamnen och vinka till mig om jag gick i parken, så skrek de: Popsnöret Tjena!.

I dag satt jag i godan ro och åkte tvärbana och två alkisar kommer in. Självklart sätter sig mästeralkisen bredvid mig och börjar mumla. Jag försöker höra vad han säger, men det går inte så bra, så jag ler mest mot honom. Sen förklarar han att han tänker supa och undrar om inte jag kan hålla koll på konduktören. Jag är ingen dålig människa så visst hjälper jag honom.
Först klunkar han lite brännvin, sen tar han fram en äpplemersflaska och dricker lite äpplemer, man måste ju ha något att bita av med förklarar han. Sannerligen, det här med att blanda i samma flaska är för veklingar, det blandas i magen ändå. Sen började han skratta, för att en sekund efter det börja slå sin näve i väggen framför. När alkisarna blir så där tycker jag att de kan vara lite jobbiga, oberäkneliga. Men jag avväpnar dem med mitt leende, det är mitt bästa vapen.

Så om nu alkisar och bögar gillar mig så kan jag ju säga att alkotransar fullkomligt älskar mig. Nu träffar jag inte sådana så ofta men det händer. Jag mötte en gammal sliten jäkul på centralen en gång och jag såg i hans ögon hur hela hans värld stannade när han såg mig i "singoalla" kläder. Han stirrade på mig och utbrast:" Åh varför ser inte fler ut så, det är ju som du människor ska klä sig!" Det var fint sagt. Bästa komplimangen!

Nostalgi



Så här på morgonkvisten kan jag ju bjuda på hela två gamla kändisspottningar jag har liggandes på datorn. De är från min och Björns tripp till Gotland för några somrar sen. De här spottningarna är naturligtvis inte inräknade i mitt årliga tal, utan jag lägger dem här mer som skryt ...

söndag 6 januari 2008

Cheek to cheek


Dagens kändis är ... Maria Andersson det vill säga hon som sjunger i Sahara Hotnights. Grattis Maria att du blev sedd av mig när du funderade på att köpa en lurvig grön matta på Åhléns.

Jag ska skriva upp ALLA kändisspottningar jag gör under ett år i denna stad. Bara för att jag tycker att det är väldigt kul med kändisar och så kan jag äntligen ta reda på hur många celebriteter en vanlig människa som jag ser under ett år i denna metropol. Det bästa vore förstås om jag hade kameran med mig jämt och kunde fotografera mina offer också.

Peoples poet


Det var blodsockret som spökade. Människor i min närhet borde ha lärt sig att hålla sig på armlängdsavstånd, minst, när jag behöver mat. Jag är ingen trevlig person då och jag kan lätt få för mig att du är världens mest idiotiska människa bara för att du frågar om jag är hungrig. Min hjärna fungerar inte som den ska, jag går ner i något slags neandertalstadie. Kom ihåg det om ni hör min mage kurra.

Malte och jag gick en tre timmar lång promenad i dag. Vårat mål var Åhléns där jag skulle köpa rött garn och strumpstickor. Redan där kan man så här i efterhand se att jag inte tänker så noga alltid. Klart det inte finns rött garn kvar på Ålhéns såhär dagarna efter jul ...
Vi traskade iväg och vår promenad var väldigt varierad, först på mysiga promenadvägar. Jag fick åka kana på rumpan för att komma vidare vid en passage, så pratar jag väldigt mycket med Malte när jag är ute med honom.(Om han inte är med så pratar jag med mig själv, det är bra att jag har hund.) Jag mötte en man när jag åkte kana, han tittade väldigt lustigt på mig. Jag log tillbaka. Sen kom vi till byggarbetsplatser där vi fick krypa under gunnebostängsel och ta oss mellan stängda grindar. Tillslut var vi vid Fridhemlsplan och Åhléns. Besvikelsen var ett faktum när de varken hade garn eller strumpsticka nummer 9. Darn!
Men då ringde Anna och piggade upp oss. Så vi mötte henne och Hector nere i Rålis. Mycket trevligt sällskap. Jag ska ha Hector hela veckan om dagarna, det tycker jag om.

I Guitar Hero kan man spela Schools out med Alice Cooper om man vill. Det är bara det att i min hjärna är den nära sammankopplad med det sista(?) avsnittet Young Ones. Denna eminenta serie. Skolan är slut och för Rick har sina gula hängselbyxor på sig samtidigt som han springer omkring och sjunger och flaxar med sina armar. Det är sann entusiasm.

Itu

Nu håller jag på att falla i bitar igen. Jag vet inte om det är för att mitt blodsocker är lågt och att jag på grund av det inte orkar hålla allt inom mig, men jag spricker. En enda pik råkar träffa mig och jag biter ifrån. Tar ingen skit. Blir elak och vill bara vara ifred, jag och mina tårar. Prata inte med mig när jag är så här, jag klarar knappt att hålla ihop mig själv då.

lördag 5 januari 2008

Migrän vs hjärnblödning

Migrän, hur ska jag veta om det är det jag haft när jag aldrig haft det förr? När jag vaknade i dag kände jag ett tryck bakom vänster öga. Det blev bara värre och värre, tillslut började jag må illa. Jag har legat i ett nedsläkt sovrum hela dagen och bara väntat på att illamåendet och dunkandet ska gå över. Emellanåt har jag velat plocka ut mitt öga för det gjort så ont.

Tillslut ringde jag min pappa och han berättade att han brukade känna samma sak när han var ung. Han sa att det var genetiskt. Det var skönt att höra, så att det inte var hjärnblödning eller något allvarligt. Jag tycker om att prata med pappa, tyvär pratar vi alldeles för sällan. Men nästa helg ska jag och Björn åka hem till Västervik så då får jag träffa både mamma och pappa. Det blir bra eftersom jag inte träffade dem i julas.

I dag har varit en av mina hemskaste dagar, jag har bara kräkts och sovit. Jag som skulle tränat. Men nu har det nästan gått över och imorgon är sannerligen en annan dag, precis som Christer säger. Då kan jag komma igång och jobba med min kropp igen.

Tips: För er som är hemma ikväll rekommenderar jag verkligen andra delen av Pusseldrömmar. Den ska i alla fall jag se.

Pusseldrömmar


Carl-Einar var på tv inatt. Jag är svag för honom. Det har jag varit sen jag fyllde tonår. På tiden då min videosamling endast bestod av fyra inspelade VHS-band så innehöll ett av dem en föreställning med denna charmör och trollkarl.
Han kom till Västervik en gång när han turnerade land och rike runt för att förhindra att fritidsgårdarna lades ner. Det var på mitten av 90-talet och han uppträdde på det kalla och mörka Ung kultur. Jag satt minns hur jag och mina vänner blev hänförda, han hade oss i sin hand och vi skrattade så det gjorde ont i magen. Efter föreställningen signerade han en fin liten diktsamling han hade tryckt i ett häfte. På mitt häfte skrev han till Maria från Carl-Einar så ritade han ett hjärta. Diktsamlingen sitter nu inramad på tavelväggen i sovrummet.

Han uppträder ibland på Gröna lund med sin varité några dagara på sommaren. Jag försöker alltid går dit. Han är så uppriktig och ärlig på något sätt. Han varvar galenskapen med lugn och eftertanke. Det är fina kontraster. Jag tycker om hur han leker förvirrad och misslyckad samtidigt som han lyckas lura mig gång på gång. Dessutom bor han i Berlin och är tillsammans med en balettdansös, det kan inte bli bättre.

fredag 4 januari 2008

Nemesis

Min huvudsakliga syssla de senaste dagarna har varit guitar hero. Jag har nu klarat tvåan på medel men trean, jag har mött min Nemesis där. Det är den sista man battlar mot, Lou. Jag kan bara inte slå honom. Har försökt sen igår och det är så svårt. Fingrarna värker för de måste flytta sig så snabbt. 

Igår var jag nära en gång, jag trodde att jag hade vunnit och höjde min hand i en segergest. Men så stod det ändå "Lou wins", så snopet. Jag hatar honom och jag måste klara honom för att få spela 
den sista låten. 

Det är ju heller ingen idé att börja på hard innan jag sätter medium perfekt.

Tjenare Kungen

Monarki känns förlegat och att ett land som Sverige som vill gå först i så mycket fortfarande har en kungafamilj, det är absurt. Inte konstigt att familjen Bernadotte och Tarras-Wahlberg blivit ett skämt, om än alldeles för dyrt. Kungen och hans familj får inte mindre än 109,5 miljoner kronor under 2008.

Jag såg på året med kungafamiljen härom dagen. Det årliga programmet då vi undersåtar får se vad våra monarker uträttat under året. Och ärligt talat, de har varit i Wien, Victoria har haft en utställning om sig själv, Madeleine åkte till Gävle för tredje gången i sitt liv. Hon var visst hertiginna där (om jag inte missminner mig). kungen hade varit i mönsterås och i FN för att tala om miljön. Det känns inte som att de gjort så mycket ändå.

Missförstå mig rätt, människorna i familjen får jättebra utbildning och får lära sig massor av saker om samhället, vilket självklart inte ska underskattas. Men jag tycker ändå att det känns fel att de ärver sina ämbeten. De är som levande reklamdockor, undrar om det är något de själva trivs med. De får ju inte tycka saker om politik, de får inte ha några åsikter förutom pk-åsikter som att de värnar om miljön, tycker om barn och vill vad som är bra för Sverige. 

Dessutom tar de sig friheter som vanliga människor inte kan. Nu hade kungen lämnat in en ansökan om att få bygga tre stugor i ett naturreservat i Västerbotten. Han menade att barnen behövde varsitt krypin när de semestrar i norr. Om länsstyrelsen ger konungen hans majestät specialbehandling är det inte klokt.
Kom igen kungen! Man bygger inte hus i naturreservat hur som helst och varför skulle du då få bygga tre?! Varför kan ni inte som vanliga familjer ha en stuga och dela på den? Mycket vill ha mer ...

torsdag 3 januari 2008

Baby, you can drive my car

De här veckorna lever jag tonårsliv. Jag har vänt på dygnet så att jag aldrig somnar före halv tre och jag går aldrig upp innan tio. Det vanliga har varit att både jag och Björn vaknat runt kvart över elva. Jag har blivit en bokmal som läser mig genom natten. 

Imorse gick dock Björn upp tidigt. Redan vid sex klev han ur sängen, klädde på sig och åkte iväg. Jag fortsatte sova. Han kom hem för kanske en halvtimma sen och han har tagit sitt körkort. Han klarade uppkörningen. Så skönt för honom att slippa tänka på det mer, nu har han det där jäkla kortet.

Grattis Baby!

Folk uträttar massor av saker och jag har inte ens har gått upp ur sängen. 

onsdag 2 januari 2008

Materialist? Javisst!



Mopsen sover bäst om han får ha ALLA sina saker.

Rosalita var här igen

Det är lustigt med tid. Ibland rinner den iväg och ibland går den overkligt sakta. Jag kommer aldrig slutas fascineras.

2007 har gått hur snabbt som helst. Jag vet inte riktigt vad som hände, helt plötsligt hade sommaren gått och det var höst igen. Det var nog att jag jobbade så mycket på våren och sommaren.

Samtidigt känns november väldigt långt borta. Saker som hände årets två sista månader kunde lika gärna hänt för ett halvår sen. Slutet av november var för bara fem veckor sedan och december försvann i ett ögonblick. Ofattbart.

Jag undrar om det blir så när man går in i en känslomässig kris, att man tappar tidsperspektivet. För när jag var mitt uppe i allt så kände jag verkligen att jag levde i nuet, det var det enda som var intressant. Ingen ork att vare sig tänka eller planera. Jag gav upp allt där ett tag, det enda viktiga var känslorna för stunden.

Tidsmässigt tunnelseénde. Det läskiga är att det inte är länge sen. Jag har fortfarande  samma underliga tidsuppfattning. Förra veckans kryssning känns långt borta. Men blåmärkena på min kropp skvallrar, det har bara gått några dagar.
 
Hon var här och gästspelade en kort sväng. Men nu har hon lagt sig och Rosalita får inte komma fram på flera år. Förhoppningsvis inte förrens jag blir gammal och senil. Jag orkar verkligen inte med henne när jag hela tiden får stå till svars för hennes dumhet.

tisdag 1 januari 2008

the Big Lebowski

Sara och Andreas är här som sig bör när det är nyår, vi leker med Wii. Jag gillade bowlingen bäst, men det är kanske för att jag tycker att bowling är väldigt roligt. Nu går jag ju inte och bowlar så ofta, tyvärr. Sist jag snörade på mig skorna var väll kanske sju år sedan. Då kanske ni kan förstå att jag är mycket nöjd med att ha fått 161 poäng på min serie. Andreas vann men bara med två poäng. Nära så nära.

It's quiet on New years day

"I Kenya har 150 personer dödats och polisen har satt in tårgas." Det var det första jag hörde efter att klockan slagit tolv i natt. Vi hade på P4 för att räkna ner och efteråt kom Ekot. Det är självklart att de inte ska försköna världen bara för att det är nyår, men det blev en konstig kontrast mot vårat lilla festhus ute på landet. Speciellt när man stått och skålat och kramats. Lite makabert.

Annars var det ett mycket trevligt nyårsfirande ute på Ingarö. Det var i stort sätt samma gäng vi firade med för ett år sen. Det är lite roligt för vi ses inte annars, förutom på nyårsaftnarna. Björn och jag tog med oss Singstar så på loftet var det karaeoke. Vicki och jag började med att bränna av "If I could turn back time",  sen var det igång.

Under natten bildades två lag, dansarna och sångarna. Jag var lojal med det gäng jag tillhörde för stunden. När jag dansade ville jag ha högt på dansgolvet och när jag sjöng ville jag ha högt på tvn. Mot slutet kom dock hela danslaget upp på loftet och vi sjöng alla tillsammans, det var fint.

Men säg den lycka som varar för alltid. Rasmus och jag ville dansa och vi funderade på hur vi skulle få ner folket. Då kläcker jag den eminenta idén att vi drar ut proppen till loftet. Sagt och gjort så letade vi rätt på proppskåpet och provade oss fram, vi var så jäkla lyckliga när vi fixade rätt propp och det blev tyst och mörkt där uppe. 
Tomtarna på loftet verkade inte förstå vad som hänt, och de brydde sig inte så mycket heller. De gick bara snällt nerför den lustiga trappan och började dansa. Jag och Rasmus var i himlen.

För min del avslutades kvällen med dans till Olas Nathalie, sen gick bilen mot stan. Jag ville stanna men kände att jag borde åka med. Karin och Eric körde oss ända hem, jäkligt skönt.

Självklart glömde jag även en av mina svarta koftor denna gång. Så jag kan inte säga att 2008 skiljer sig mot 2007 så där jättemycket, åtminstonde inte än.