Alkisarna och jag

När jag flyttade till Stockholm så märkte jag ganska snabbt att jag har en stark dragningskraft som attraherear främst alkisar och bögar. Det är ju i och för sig trevligt att bli uppskattad av någon så jag klagar inte, absolut inte. Men det skulle vara trevligt att bli uppskattad lite mer hos min egentliga målgrupp.

Jag tycker det är trevligt att folk pratar med mig, men när alkisarna i Enköping började hälsa och känna igen mig istället för Björn, som bodde i staden, då kände jag att det hade gått lite för långt. De kunde sitta på andra sidan hamnen och vinka till mig om jag gick i parken, så skrek de: Popsnöret Tjena!.

I dag satt jag i godan ro och åkte tvärbana och två alkisar kommer in. Självklart sätter sig mästeralkisen bredvid mig och börjar mumla. Jag försöker höra vad han säger, men det går inte så bra, så jag ler mest mot honom. Sen förklarar han att han tänker supa och undrar om inte jag kan hålla koll på konduktören. Jag är ingen dålig människa så visst hjälper jag honom.
Först klunkar han lite brännvin, sen tar han fram en äpplemersflaska och dricker lite äpplemer, man måste ju ha något att bita av med förklarar han. Sannerligen, det här med att blanda i samma flaska är för veklingar, det blandas i magen ändå. Sen började han skratta, för att en sekund efter det börja slå sin näve i väggen framför. När alkisarna blir så där tycker jag att de kan vara lite jobbiga, oberäkneliga. Men jag avväpnar dem med mitt leende, det är mitt bästa vapen.

Så om nu alkisar och bögar gillar mig så kan jag ju säga att alkotransar fullkomligt älskar mig. Nu träffar jag inte sådana så ofta men det händer. Jag mötte en gammal sliten jäkul på centralen en gång och jag såg i hans ögon hur hela hans värld stannade när han såg mig i "singoalla" kläder. Han stirrade på mig och utbrast:" Åh varför ser inte fler ut så, det är ju som du människor ska klä sig!" Det var fint sagt. Bästa komplimangen!