Minnena anfaller när jag traskar på stadens gator. Jag och Malte tog en promenad genom stan, vi gick igenom hela centrum och det är så mycket som har hänt i Västervik. Det är inte min stad längre. Kanske inte så konstigt, det är ju sju och ett halvt år sedan jag flyttade här ifrån och även om jag tror att tiden står stilla här så är det självklart inte så.
Vi gick förbi Centrumgården och jag var tvungen att kika in genom dörren. Så många timmar jag av mitt liv jag tillbringat där inne. Det var nästan där jag blev jag på något sätt. Det var där jag hittade ett liv utanför laxgatan och skogshagaskolan. Det var där jag gjorde om mig själv under högstadiet. Det var där jag blev den jag är från att ha varit barn.
Västervik ligger alltid nära hjärtat. Det är hemma oavsett vart jag bor. Jag vet inte om jag kommer bo här igen, men det tror jag nog. Vart ska jag annars bo? Hit kommer jag och andas och hittar mig själv när jag är borttappad. Västervik på gott och ont. Jag kan varenda gata och överallt lurar det förflutna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar