Wes Andersons filmer tilltalar mig på ett alldeles speciellt sätt. Hur kaotiska de än må vara så finns det ett lugn i dem. Han radar upp vackra bilder, bygger fina miljöer. Jag tror att han lika mycket som jag tycker om att titta in i dockskåp. Det var bland det bästa jag visste med mitt dockskåp, att sitta och titta in genom fönstren, få se rummen utifrån "på riktigt". Jag får samma känsla i många av Andersons filmer. Han bygger upp kulliser och sveper med kameran utanför rummen, som alla sitter ihop. I Life aquatic är det en scen när Owen Wilson och Bill Murray diskuterar samtidigt som de klättrar uppåt i båten. Kameran följer dem utifrån. Det känns som en illustration ur Joe Kaufmans "Så funkar det"-böcker. Jag anar ibland samma sak i Darjeeling limited.
När eftertexterna börjar rulla spelas Champs-Élysées, jag blir nostalgisk och flyttas till högstadiets sommaravslutningar när franskaklasserna tvingades sjunga denna glada franska låt om en jäkla paradgata. Varje år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar