Me, myself and I

Att prata med sig själv ses ofta som ett tecken på att man är lite kokkobello, vilket är dumt. Jag pratar ofta för mig själv och har gjort det så länge jag kan minnas. Ibland är det dialoger på hittepåtyska och ibland är det bara tankar som råkar komma högt eller problem som måste redas ut. Det är så vanligt förekommande att jag ofta inte vet om jag pratat eller tänkt en tanke när jag är ute och går.

Viktoria har ett minne av mig från gymnasiet där hon ser mig komma gående för mig själv med huvudet på sne, samtidigt så ser hon hur min mun rör sig massor.

Hur som helst är det skönt för mig att jag har skaffat hund, då tror folk att jag pratar med honom hela tiden. Ännu bättre är det att jag oftast har mitt headset i telefonen och lyssnar på radio. För när jag pratar då tror nog de flesta att jag talar med någon i telefon, åtminstonde tills de hör att det är jag som både frågar och svarar.