Efteråt ville jag gå in igen. När jag satt där inne kände jag mig viktig, som en del av en mycket större värld. Det brukar vara så när jag är nervös inför något. När jag är klar vill jag fortsätta, göra igen.
Rösten blev annorlunda. Jag pratar ofta och gärna, låter mycket. Har inga problem med att prata högt och tydligt. Tänker sällan på vad jag säger förrens efteråt. Det var likadant nu, när jag började prata vill säga. Sakta märkte jag hur rösten förändrades ju mer jag pratade. Jag ville försöka låta bli att säga förhastade saker, mitt tempo saktades ner. Rösten blev försiktigare, harmonisk men samtidigt självsäker. Fascinerande. Jag visste inte att jag hade den rösten och jag måste nu använda den mer. Nya Marias röst.
Men mest spännande var det ändå att träffa Orvar Löfgren. Lite som en intellektuell idolträff. Efteråt satt vi i cafeterian under biblioteket och mindes hans ord och fnittrade som tonåringar. Han tyckte det var "jättetrevligt" att träffa oss och sa att han ville att vi skulle studerat hos honom i Lund. Det var lite overkligt när jag sa saker och han tittade på mig, log och höll med.
Ok, han är inte någon övermänniska och jag kanske sätter honom lite på piedestal, men ändå. Tänk er själva att träffa någon ni läst massor av och som påverkat ett ämne som ligger er nära.
Nu vill jag träffa Frykman och Ehn också och ni vet hur de säger: "Den som väntar på något gott ..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar