Ömsom skrattade jag, ömsom gömde jag mig bakom mina händer i förtvivlan. Seminariet i dag gav mig en ny insikt, jag märkte att intellektuella dilemman roar mig. Nog har jag alltid gillat att tänka men att det kan vara så krävande och samtidigt så roande som det är nu, det visste jag inte. Hela tiden måste man akta sig för fallgropar och vi dök direkt ner i dekonstruktionen av den linjära tiden och historielösheten.
Jag gav mitt allt, var bara där och nu, mot slutet kände jag mig matt men ändå upprymd. När vi skulle gå så ville jag inte riktigt att det skulle vara slut, samtidigt som jag behövde smälta gruppens tankebanor. Jag kände att jag nog egentligen behövde sätta mig i ett tyst mörkt rum och bara låta allt sjunka in.
Jag vill nog göra det här resten av mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar