Musiken får mig att inte veta var jag ska ta vägen. Ibland blir för mycket och för intensivt. Jag måste blunda, vill implodera och bli ingenting. Samtidigt känner jag andra impulser som är det motsatta. Jag måste skrika, explodera och bli allt. När jag hamnar där, när det är för mycket av allt så vill jag bli ett med ljuden och leva där resten av mitt liv.
Igårkväll gick jag själv hem från bussen blev det så där, för mycket av allt. Jag hittade på en dans som gick ut på att jag skrapade klacken mot gatuplattorna och sen direkt hoppade och landade på min ena fot två plattor fram. Då hände något magiskt och i mörkret kunde jag se det, jag kände mig hård. Min dans skapade gnistror som lös upp under skosulorna. Fantastiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar