Jag blir galet förtjust och vill stjäla valpen ur tjejens skyddande famn. Springa långt och sen sätta mig under ett träd och gosa. Nu är väll inte marken i parken den bästa, lerig och kall. Men ändå.
Malte och jag var på vår vanliga promenad här på Kungsholmen. Den har i och för sig lyst med sin frånvaro de senaste veckorna. Men för första gången på länge hade vi riktigt roligt tillsammans. Jag hade laddat med godis i fickorna och gummistövlar. Malte hade laddat med sin reflexsele och sin lilla lampa, sen gav vi oss i väg. Vi körde slalom, sprang nerför backar, stenen, ja hela repertoaren. När vi är på väg tillbaka och går vid den lilla parken vid Lärarhögskolan så möter vi tre människor. De tittar mycket på Malte och säger något, jag tittar på dem och ser det lilla knyttet. I en av tjejernas famn sitter en liten fawn mops i stickad polotröja. Den heter Ralphie och är bara elva veckor. Jag blir paff, tittar på valpen och det enda jag får fram är: "Jag har en likadan, men stor!"
Sen ropar jag till Malte som är flera meter framför: "Mops! Malte! Mops! Här!" (Jag låter nog som en blandning mellan ett barn i en godisaffär och en idiot.) Malte kommer springande som ett jehu. Vi pratar lite och de sätter ner valpen. Ralphie är först lite avaktande, men sen blir han kaxig och försöker snart få igång Malte. De jagar varandra och slåss lite. Fina Malte, han leker så snällt och jag är världens stoltaste.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar