Avtryck

Hur många dagar som helst har jag suttit och väntat på brevbäraren. Jag älskar att få post. Helt plötsligt dimper det ner något i brevlådan, ett litet kort eller ett brev. Det gör mig töntigt lycklig. Det känns ungefär som julafton och jag har alltid känt så. När jag var liten hade jag hur många brevvänner som helst. När jag sedan som tonåring skaffade mig en nummerpresentatör kollade jag hela tiden om någon ringt. Familjens Anita (som den så fint hette) fick stå i mitt rum. En sisådär fem år senare skaffade jag mig min första mobil och jag blev smstokig. Kollade telefonen hela tiden om någon skickat något. Det gör jag i och för sig fortfarande.

Jag funderade lite kring min förtjusning i att folk vill MIG något och kom på att det är starkt förknippat med det värsta jag vet, att vara bortglömd. När ingen tänkt på mig, eller kommer ihåg mig. Jag vill göra intryck på människor. Avtryck. Jag vill bli ihågkommen. De behöver inte tycka om mig, men de ska tycka någonting.

Varje gång jag får brev, sms eller när någon läser här betyder det ju att jag är ihågkommen. Människor vill läsa om mig och har tänkt på mig. Det värmer.