Nu har jag äntligen läst Montecore - En unik tiger. Den har varit ett behagligt sällskap under decemberkvällarna. Jag gillar Jonas Hassen Khemiris böcker. Jag gillar i och för sig Mr. Khemiri överhuvudtaget. Han verkar så eftertänksam och lugn när man ser intervjuer. Jag tycker om hans språk, hur han leker med orden, gör små koder.
Hur som helst kvalar Montecore in på en liten men unik lista. Det är nämligen bara den och två andra böcker jag läst där jag blivit så illa berörd att jag haft svårt att fortsätta. Jag måste titta upp ur texten och andas, för allt blir plötsligt alldeles för intensivt.
Första gången det hände var i Brott och straff. Det är ett parti ganska tidigt i boken. Raskolnikov drömmer en mardröm om fulla män utanför en krog. De står runt en gammal märr och vill att hon ska dra en vagn. Men hästen är gammal och orkar inte. Männen blir arga, vansinniga på hästen och piskar henne allt hårdare. De börjar skratta åt henne och turas om att slå.
Jag minns fortfarande att jag satt på tunnelbanan när jag läste detta och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag tittade mig omkring, sen slöt jag ögonen och tog ett djupt andetag. Jag var ju tvungen att ta mig igenom texten om jag ville komma vidare. Det var inte som en film då man bara kan blunda några sekunder tills det hemska går över.
Andra gången var i Flickan och skulden. Jag visste att det var en hemsk bok. Jag hade läst ett kapitel i skolan och vi hade diskuterat kring det. Jag kände dock att det var en så viktig bok att jag verkligen ville läsa den. Men det gick bara inte. Jag kom så långt att en tjej får ett kvastskaft inkört i fittan när hon är full. Killarna som gör det tycker mest hon är äcklig och skrattar åt henne.
Fy fan. Jag mår illa när jag tänker på det. Jag kunde inte läsa vidare, boken ställdes i min bokhylla och jag har inte öppnat den än, tre år senare.
Så har nu detta hänt en tredje gång och det är Montecore som kvalar in. I ett litet stycke, knappt är en sida långt. Det är i ett mail som Kadir fått från Jonas pappa. Pappan har varit i Rwanda och dokumenterat vad som händer där. Han sett hur en gravid kvinna i sjunde månaden får sin mage uppskuren av soldater. De plockar ut barnet ur magen, kollar vilket kön det är. Sen slänger de barnet åt sidan och låter kvinnan dö medan hon förblöder. Varför gör dessa människor så då? Jo, för de hade slagit vad om vilket kön kvinnans barn har och var tvugna att ta reda på det.
Jävla människor. Jag bli ledsen, ledsen på hela mänskligheten. Varför måste folk vara onda och bedövade?
Varför blir vi elaka mot varandra?
3 kommentarer:
alltså, fy fan. jag klara inte av att läsa sånt. jag vill inte läsa sånt så då läser jag inte sånt. det är som de här videorna när de plågar ihjäl massa djur. jag varken kan eller vill titta på dem. jag vet att det händer, det räcker för mig.
Jag vet jag vill inte läsa eller se sånt heller. Säger tjejen som tvingade sin klass se djurplågerifilmer på högstadiet för att de skulle bli vegetarianer. Men det var länge sen, jag har blivit en blödig kärring.
men tvång är bra. folk som inte fattar ska se sånt så de fattar. jag har fattat så då behöver jag inte se.
Skicka en kommentar