Igår sprang jag in i en tunnelbanevagn likt ett yrväder med påsar, hund samt väska i högsta hugg. Jag slog mig ner på ett säte och försökte skapa ordning i kaoset. Malte satte sig som vanligt på personen snett mitt emots skor, jag tittade upp och frös till. Där satt ingen mindre än Markus och läste någon blaska, svartklädd, solglasögon och med en hårande mops på fötterna. Jag bad om ursäkt och puttade bort min hund. Han tittade upp och sa att det inte var någon fara.
Jaha. Skrev jag inte att jag skulle lära mig hantera situationer i nuet. Jag blev feg.
Verklighetskrasch och ingenting blir någonsin som jag tänker att det ska. Men det spelar ingen roll, det är ju just därför jag lever i fantasin. De resterande timmarna av gårdagen befann jag mig i något slags antiklimax. Besvikelsen var ett faktum, hur fånigt det än låter.
Kent ... hoppas jag har fel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar